Villkor för ansvarsbegränsning – en börda eller ett smart drag?

Men, men. Det avtalsutkast som köparen återkommer med visar sig vara fullt med ändringskommentarer och röda markeringar: man borde tydligen ännu ”göra små ändringar” i försäljarens ansvarsbegränsningsvillkor.

Direkt och indirekt, omedelbar och medelbar skada och förlust. Ansvarsbegränsning, ansvarstak, ’liability cap’. Kärt barn har många namn. När företag förhandlar fram kommersiella avtal övergår diskussionen förr eller senare till ansvarsbegränsningar, det vill säga villkor som avtalsparten använder sig av för att begränsa sin ersättningsskyldighet ifall av ett avtalsbrott. I den här debatten är det främst två frågor som diskuteras:

• Ska ersättningsansvaret begränsas för de så kallade indirekta/medelbara skadorna?

• Ska ersättningsansvaret begränsas till ett visst ersättningsbelopp?

I handel av lös egendom är det främst försäljaren som har skyldigheter och därför är det också försäljaren som har ett större intresse av att avtala om ansvarsbegränsningsvillkor. En smart försäljare ser till att införskaffnings- och försäljningsavtalens villkor är i linje med varandra och att den affärsrisk som företaget åtar sig är rimlig i förhållande till affärsverksamhetens syfte. Försäljaren vill oftast utesluta de så kallade indirekta/medelbara skadorna från sitt ansvar eftersom dessa är svåra att förutse och innebär en omfattande ersättningsskyldighet. Enligt den finska köplagen (355/1987) kan indirekt skada innebära till exempel utebliven vinst till följd av att avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, eller förlust som beror på att köparen inte kunnat använda den inköpta produkten på det sätt som avses. Enligt rättspraxis (HD:2014:61) ska också ett dröjsmålsvite som köparen tvingas betala åt en tredje avtalspart betraktas som indirekt förlust i förhållandet mellan försäljaren och köparen.

Enligt den ovan nämnda ansvarsbegränsningen skulle försäljarens ersättningsansvar begränsas till de så kallade direkta eller omedelbara skadorna/förlusterna. Indirekt skada/förlust definieras inte uttryckligen i lagstiftning men det omfattar typiskt sett till exempel utgifter som uppstår vid utredning av avtalsbrott, extra transport- och lagringskostnader samt utgifter som uppstår när man rättar till ett fel och extra utgifter som uppstår när man skaffar sig en ersättande prestation.

Försäljaren vill ofta också begränsa sitt helhetsansvar genom att avtala om ett ansvarstak i form av ett ersättningsbelopp eller genom att binda sitt maximiansvar till affärens totala värde eller till en viss andel av det. På så sätt blir avtalsrisken mer konkret. Det är ändå viktigt att lägga märke till att ansvarsbegränsningarna inte är absoluta: en avtalspart kan till exempel inte åberopa ett ansvarsbegränsningsvillkor om skadan kan anses vara orsakad avsiktligt eller genom grov vårdslöshet av avtalsparten. Avtalsparterna kan också komma överens om att ansvarsbegränsningsvillkoren inte gäller i alla situationer när det uppstått skada i anknytning till avtalet – exempelvis brukar avtalsbrott gällande sekretessvillkoren uteslutas.

Väluttänkta ansvarsbegränsningar i kommersiella avtal är en del av att bedriva omsorgsfull affärsverksamhet och ett sätt att hålla koll på företagets affärsrisker. Det viktiga är inte bara vad som säljs och till vilket pris utan också hurudana villkor affären har. Alla affärsrisker har sin egen prislapp och kan ha ett helt annat värde än priset på den produkt som ingår i avtalet.

För att exemplifiera kan jag berätta en kort historia. En misslyckad varuleverans med ett värde på 500 000 euro resulterade i att försäljaren var tvungen att betala ersättning åt köparen till ett värde som nästan uppgick till 10 000 000 euro. Det här kunde ske eftersom man under avtalsförhandlingarna avstått från leveranskontraktets ansvarsbegränsningsvillkor eftersom det tidigare ”ändå aldrig hänt något”.