Störningar - en dyr affär för entreprenören

Domen belyser något som entreprenören ofta brottas med, nämligen svårigheten att bevisa att omständigheter som lett till förändrade förutsättningar, s.k. störningar, har förelegat i entreprenaden och vilka följder (merarbeten och merkostnader) störningarna resulterat i.

Här sätter juridiken upp en del hinder för entreprenören som kan vara svåra att överbrygga. Det är nämligen entreprenören som bär bevisbördan både för den negativa påverkan störningarna haft på entreprenadens framdrift men också vilka ökade kostnader störningarna har gett upphov till. Som utgångspunkt måste kostnaderna bevisas genom tillförlitliga kostnadsunderlag och många domstolar kräver dessutom att respektive kostnad ska kopplas till respektive störningsmoment, även om det råder delade meningar i den frågan. Till detta kommer att den rättspraxis som finns på området är knapphändig och saknar ett enhetligt synsätt på hur störningssituationer ska bedömas.

Som vi kan konstatera utifrån tingsrättens process i Rågården skulle de höga beviskraven bjuda NCC på problem. En principiellt viktig fråga i målet var om NCC kunde bevisa det relativt vanligt förekommande förhållande att ställtider uppstått, i detta fall på grund av en försenad etablering hänförlig till VGR, och vilka konsekvenser ställtiderna fick för NCC.

Projekt Rågården drogs med problem redan från början. Enligt parternas ursprungliga tidplan skulle NCC påbörja sitt arbete redan under första halvan av januari 2010. P.g.a. ett försenat bygglov påbörjades arbetet först den 15 mars 2010, d.v.s. nio veckor senare. NCC menade att förseningen orsakat dem utökade ställtider och merkostnader för sin personal under nio veckors tid med sammantaget 1 871 748 kr.

Kravet var framräknat genom en genomsnittsberäkning av NCC:s personalkostnader respektive fasta kostnader under en längre period och därefter kvoterat på nio veckor. NCC åberopade skriftlig bevisning i form av kostnadsunderlag utvisande personalens lön och andra förmåner jämte arbetsgivaravgifter, kostnader för IT-tjänster och andra fasta kostnader såsom kostnader för NCC:s kontorslokaler. Utöver det åberopade NCC förhör med fem tjänstemän, men ingen av de yrkesarbetare som berördes av förseningen.

VGR invände dels att NCC inte ens haft påstådda kostnader dels att NCC inte visat den faktiska kostnaden under den aktuella perioden.

Tingsrätten bedömde att tjänstemännens berättelser i flera fall inte gav något stöd för att de själva, eller annan personal, varit hindrade att utföra arbete under den aktuella perioden. Dessutom lämnade flera av tjänstemännen motstridiga uppgifter kring de kostnadsunderlag som NCC hade åberopat och gett in som bevisning. Tingsrätten fäste även vikt vid att kostnadsunderlagen byggde på genomsnittsberäkningar och schabloner över helt andra perioder än de aktuella och menade att det var anmärkningsvärt att NCC inte presenterade några underlag för varken lön och andra förmåner eller fasta kostnader för den aktuella perioden.

Tingsrätten ansåg vidare att NCC inte tydligt motiverat vilka överväganden de gjort kring beräkningarna, hur de kopplades till det försenade bygglovet eller varför NCC, vid sin beräkning, använt genomsnittskostnader istället för faktiska kostnader. Slutligen uttalade tingsrätten att det saknas stöd i ABT 06 för att använda sig av genomsnittskostnader beräknade under hela entreprenaden för att visa kostnader under en specifik period, i vart fall inte när det är möjligt att utreda de faktiska kostnaderna. Därför ansåg tingsrätten att kostnadsunderlagen inte visade att NCC haft de kostnader de begärt ersättning för.

Tingsrätten förde ett liknande resonemang och fann inte i något fall att NCC lyckats visa att de lidit skada och att skadan berott på VGR:s agerande.

NCC hade krävt VGR på över 99 miljoner kr jämte ränta men, efter att VGR i sin tur stämt NCC, tvingades NCC istället ersätta VGR med över 11 miljoner kr. Dessutom skulle de ersätta VGR för rättegångskostnader på närmare 32 miljoner kronor. Domen är överklagad.