MyFondia VirtuellaJuristen

Rättegångskostnader i tvistemål

En rättegång kan innebära stora kostnader för parterna och det är en viktig del av domen att bestämma hur dessa kostnader ska fördelas. Huvudregeln är att rättegångskostnaderna ska bäras av den tappande parten i ett mål, men undantag finns. Ibland är det inte heller så självklart som det kan verka vem som är den tappande parten. Inte sällan uppstår en situation där parterna vinner till viss del och förlorar till viss del.

Typer av rättegångskostnader

Kostnaderna i en rättegång kan vara av en mängd olika slag. Det är dock fyra huvudtyper av kostnader som räknas som rättegångskostnader i rättegångsbalkens mening och som part kan kräva motparten på. Det rör sig om:

  • ombudskostnader,
  • kostnader för bevisning i målet,
  • kostnader för egen inställelse, eget arbete och tidsspillan, samt
  • kostnader för rättegångens förberedande.

Främst ombudskostnaderna (alltså kostnader för det juridiska biträdet) kan vara mycket omfattande och de ska ersättas till sin verkliga kostnad. Rättegångskostnader ersätts dock inte per automatik. Dels måste part yrka på att motparten ska utge ersättning rättegångskostnaderna, dels måste domstolen göra en bedömning av om rättegångskostnaderna varit skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt. Med andra ord ska kostnaderna ha varit mer eller mindre nödvändiga.

Motiven bakom regleringen av rättegångskostnader

Det finns främst två motiv till att det är just den tappande parten som ska stå för rättegångskostnaderna. Det första kallas för rättsskyddsintresset , vilket kan sägas stå för en tanke om att den som gjort sin rätt gällande ska få sina kostnader ersatta. Det andra är att man avser att avskräcka från att inleda obefogade rättegångar.

Det finns dock undantag från huvudregeln. Kostnaderna kan fördelas på annat sätt trots att en part uppenbarligen är att anse som tappande. Rätten har exempelvis rätt att bestämma att vardera part ska stå för sina egna kostnader i mål som avser fråga som inte får bestämmas på annat sätt än genom dom, exempelvis när målet avser äktenskapsskillnad. Vidare kan domstolen besluta om att fördela kostnaderna annorlunda om den ena parten har orsakat en onödig rättegång.

Fördelningen av rättegångskostnader

Huvudregeln är som nämnt att den tappande parten slutligt ska stå för såväl egna som motpartens rättegångskostnader. I praktiken är det dock vanligt att parterna framställt flera yrkanden och vunnit bifall för det ena men förlorat det andra. På så vis kan en situation uppstå där parterna ömsom vinner, ömsom förlorar. I sådana fall kan domstolen fördela rättegångskostnaderna utefter vilken del av målet kostnaderna  är hänförliga till – den som tappar i den ena delen ska alltså stå för kostnaderna i just den delen.

Bifalls således yrkandet till hälften, så kvittas rättegångskostnaderna. Med andra ord får parterna stå för sina egna rättegångskostnaderna i den delen. Förlorar en part bara i mindre omfattning kan denne dock ändå få full ersättning för sina rättegångskostnader.

Ställ en fråga till våra jurister
Våra 110 experter är redo för din juridiska utmaning.

Ställ en fråga till oss?

1. Vem är du?
2. Hur kan vi hjälpa dig?
Tack för kontakt!

Ställ en fråga till våra jurister

1. Vem är du?
2. Hur kan vi hjälpa dig?
Tack för kontakt!