MyFondia VirtuellaJuristen
6/29/2018 9:00:00 AM

Finska social- och hälsovårdsreformen och reglerna om statligt stöd – vad är det fråga om?

Social- och hälsovårdsreformen i Finland (hädanefter vårdreformen) som redan länge väckt hetsig debatt, har under de senaste veckorna tagit en ny vändning. Grundlagsutskottet framhävde i sitt utlåtande i början av juni att den planerade valfrihetens förenlighet med EU:s regler om statligt stöd inte har beaktats tillräckligt. Detta har styrt diskussionen mot huruvida regeringen borde begära ett utlåtande gällande ärendet av EU:s kommission, dvs. göra en EU-notifikation.

Vilken EU-notifikation?

En notifikation är en rättssäkerhetsanmälan. Är det fortfarande oklart? Det är inte förvånande, EU-jargong är ibland lika exotiskt även för oss som är insatta i ämnet. Därför är det på sin plats att lite öppna bakgrunden till problematiken och sedan gå in på själva processen.

I sin korthet förbjuder EU:s regler om statligt stöd, att staten (eller en annan offentlig aktör såsom kommunerna) stöder vissa företag utan godtagbara skäl. I själva verket gäller reglerna allmänt alla åtgärder med vilka offentliga sektorn beviljar stöd eller annan fördel till företag, oberoende av stödets form. Detta förvränger naturligtvis konkurrensen på marknaden eftersom de företag som mottagit stöd försätts i ett bättre läge än sina konkurrenter. Det finns dock flera tillåtna former av statligt stöd, men de kräver kommissionens godkännande. Det är kommissionens uppgift att avgöra om en planerad stödåtgärd förvränger konkurrensen eller om den ska godkännas. Då en åtgärd meddelas till kommissionen är det fråga om en notifikation dvs. ett meddelande om statligt stöd.

Till vårdreformen anknyts en s.k. valfrihetsmodell som innebär att patienten själv får välja var hen vill motta social- och hälsovårdstjänster. Patientavgifterna är lika hos alla tjänsteleverantörer. Enligt det nya systemet överförs ansvaret över vårdtjänsterna till landskapen, och landskapens egna produktion organiseras i form av affärsverk. Enligt det planerade social- och hälsovårdssystemet produceras hälsovårdstjänster av:

  • landskapens affärsverk,
  • bolag som ägs av landskapen, samt
  • privata tjänsteleverantörer.

Det är dessa tjänsteenheter som orsakar huvudvärk ur statsstödssynvinkeln, men varför?

År 2007 gjorde kommissionen ett beslut mot Finland angående dåtida Vägaffärsverket. Kommissionen granskade bl.a. frågor gällande skatte- och konkurslagstiftning. Efter undersökningarna konstaterade kommissionen att Vägaffärsverkets särställning i fråga om skatte- och konkurslagstiftning var i strid med reglerna om statligt stöd. Särskilt konkursskyddet ansågs utgöra en obegränsad statlig borgen för affärsverket. Konkursskyddet och förmånligare beskattningen försatt Vägaffärsverket i en betydligt förmånligare ställning på marknaden än dess konkurrenter. Som ett resultat av detta bolagiserade finska staten Vägaffärsverket till Destia Ab, vilket avskaffade de ovan nämnda problemen med statsstödet. Affärsverksmodellen fick dock med anledning av detta en allmännare dom från Bryssel: staten och kommunerna skulle bolagisera de affärsverk eller de av deras funktioner, vilka konkurrerade på marknaden med privata företag. Övriga affärsverk fick fortsätta sin verksamhet såvida de inte konkurrerade med privata företag. I kommunal- och konkurrenslagstiftning talar man om konkurrensneutralitet.

Vi tar oss tillbaka till vårdreformen. I reformen anses konkursskyddet för landskapens egna tjänsteproduktion utgöra en nödvändig garanti för förverkligandet av organiseringsansvaret. Det att ett sådant affärsverk inte kan gå i konkurs anses enligt kommissionens ståndpunkt utgöra en obegränsad borgen för affärsverket av kommunen. Dessa affärsverk har till följd av detta en fördelaktigare ställning än privata tjänsteleverantörer. Därtill kan de gynnas av mottagning av finansiering med förmånliga villkor än andra aktörer. Således föreligger alla element för förvrängd konkurrens.

Dock finns det även flera andra faktorer som påverkar, såsom verksamhetens ekonomiska (eller icke-ekonomiska?) karaktär, EU:s allmänna domstols färska avgörande gällande Slovakien, möjligheten att definiera vårdtjänsterna som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse osv. Vi går inte här in på dessa desto mera. Särskilt på grund av denna oklarhet, skulle det vara bra att anmäla vårdreformen till kommissionen för officiell granskning. Detta var även högsta förvaltningsdomstolens rekommendation redan i januari. EU-notifikationen är ett gott sätt att försäkra sig om systemets lagenlighet, trots att den inte heller är en 100 % säker då EU-domstolen kan häva kommissionens beslut. Grundlagskottet är hur som helst grundat bekymrad över att den juridiska oron fortsätter om ingen notifikation görs, och ärendet kunde efter implementeringen bestridas hos kommissionen och EU-domstolen. Det är förståeligt att en efterhandsupphävning av vårdreformen eller ändringar i valfrihetsmodellen skulle vara väldigt arbetsdrygt.

Avslutningsvis några ord om notifikationsprocessen. Medlemsstaterna ska enligt reglerna om statligt stöd anmäla nya statsstödsåtgärder (även eventuella sådana) till kommissionen före de vidtas. Åtgärden får inte vidtas förrän kommissionen har gett ett slutgiltigt beslut. Kommissionen ska fatta beslutet inom två månader från det att kommissionen mottagit en fullständig anmälan. Formuleringen ”efter det att en fullständig anmälan mottagits” är en liten fallgrop eftersom det är upp till kommissionen att avgöra när de har fått tillräckligt med uppgifter och de kan i praktiken skjuta upp behandlingen väldigt långt i framtiden genom att begära tilläggsuppgifter. Det är precis så som det högst antagligen kommer att ske gällande vårdreformen eftersom det finns ett stort antal osäkerhetsfaktorer, halvvägs genomförda ärenden och icke-fastställda detaljer. Således är spekulationerna i media om t.o.m. flera år långa processer och att vårdreformen fördröjs inte helt ogrundade och utgör ett väldigt realistiskt hot.