MyFondia VirtuellaJuristen
2/16/2012 12:27:00 PM

Pengarna, livet och imagen!

De senaste veckornas köldgrader har gått många rökare på nerverna. Rökarna har fått utstå prövningar de senaste åren; först blev de skickade i rökbås och sedan till och med ut på gården. Attityderna och lagstiftningen har blivit stramare i gemensam takt. En växande grupp arbetsgivare har börjat förbjuda all rökning på arbetsplatsen, även utomhus vid arbetsplatsen.

Var och en av oss vet att rökning är skadligt för hälsan, men har arbetsgivaren rätt att förbjuda rökning? Är det inte varje människas personliga val – hur självklart detta val än verkar för oss icke-rökare?

Jag har rätt till det! Eller?

I tobaksfrågan är det de grundläggande rättigheterna och arbetsgivarens bestämmanderätt som är på kollisionskurs. Enligt grundlagen har alla rätt till personlig frihet och integritet. Rökning är utan tvivel en grundläggande rättighet på fritiden, men på arbetsplatsen blir denna frihet ett mer relativt begrepp.

I grundlagen hittar man också en annan synvinkel på arbetsplatsrökning: arbetsgivaren har rätt att bestämma över sin egendom och använda den på önskat sätt, t.ex. förbjuda rökning på företagets område. Ur ett arbetsrättsligt perspektiv utförs arbetet dessutom enligt regeln ”Kungen befaller”. Arbetsgivaren har direktionsrätt att leda och övervaka arbetet, och även rätt att bestämma hur arbetstiden används.

Arbetstid är den tid som används till arbetet samt den tid som arbetstagaren är skyldig att befinna sig på arbetsplatsen och vara tillgänglig för arbetsgivaren. Lagen känner inte till några kaffepauser, och allra minst rökpauser. Endast en halvtimmes ”vilopaus”, i praktiken ”matpaus”, är lagstadgad. Om det inte är möjligt att lämna arbetsplatsen, är också pausen arbetstid. Direktionsrätten ger arbetsgivaren rätt att bestämma att arbetstagaren ska använda all arbetstid utom vilopausen enbart till att arbeta. I värsta fall ingår inga ytterligare pauser i arbetstagarens arbetsdag.

Det finns förstås en gräns för allt: arbetsgivaren kan inte använda direktionsrätten för att ingripa i arbetstagarens personliga frihet på ett sätt som kränker de grundläggande rättigheterna. Vilken typ av skydd ska tillämpas på arbetstagarens frihet att röka och i hur stor omfattning får arbetsgivaren ingripa i denna frihet genom sin bestämmanderätt?

Ur likabehandlingsperspektiv

Enligt arbetsavtalslagen ska arbetsgivaren behandla arbetstagarna opartiskt och lagen om likabehandling förbjuder diskriminering av orsaker som gäller arbetstagarens person. Rökning är en ”faktor som gäller arbetstagarens person”. Enbart ur likabehandlingsperspektiv kan man alltså hävda att arbetsgivaren inte får förbjuda rökpauser, om arbetstagarna får spendera motsvarande ineffektiv och resultatlös tid på att dricka kaffe.

Konstellationen är inte så enkel; tobakslagen förbjuder rökning inomhus på arbetsplatsen och dessutom förpliktar arbetslagstiftningen arbetsgivaren att sörja för att arbetsplatsen är säker och hälsosam: det får inte finnas tobaksrök på arbetsplatsen. Redan på grund av de lagar som förpliktar arbetstagaren befinner sig således en nikotinberoende i en sämre ställning än sin koffeinberoende kollega.

Rökning på arbetsplatsen och image

Även arbetsdomstolen har dryftat gränserna mellan individens frihet och direktionsrätten. Livsmedelsfabriken Saarioinen har förbjudit rökning vid produktionsanläggningarna inom alla bolag som tillhör koncernen, även på fastigheternas utomhusområden. Företagets arbetstagare som arbetar i skift hade ingen möjlighet att lämna fabriksområdet på sina pauser, vilket i praktiken ledde till att de inte kunde röka alls under arbetsdagen. Arbetstagarnas matpauser och andra vilopauser ingick i arbetstiden. Arbetsdomstolen bedömde att arbetstagaren på basis av sin direktionsrätt i detta fall hade rätt att förbjuda rökning under arbetstid och på arbetsplatsen.

En central grund vad koncernens företagsimage: ”Mat lagad av mammor” och tobak hör inte ihop! Som en del av imagen är alla av Saarioinens produktionsanläggningar rökfria. Arbetsdomstolen beaktade begränsningarna gällande arbetsplatsrökning i tobakslagen samt målsättningarna med lagen och konstaterade att förbudet inte heller kunde anses inskränka arbetstagarnas grundläggande rättsskydd på ett väsentligt sätt eller begränsa arbetstagarnas personliga frihet i orimlig omfattning. Arbetstagarna fick ju röka hur mycket som helst på sin fritid.

Avgörandet understryker arbetsgivarens direktionsrätt: huvudregeln är att arbetsgivaren har rätt att bestämma hur arbetstiden används och huruvida vilopauserna ingår i arbetstiden. Arbetstagaren kan också på sakliga grunder förbjuda rökning på arbetsplatsen.

Arbetsrättsprofessor Seppo Koskinen sammanfattar kärnan i avgörandet: när grunderna för ett rökförbud bedöms väger arbetsgivarens intressen, även imagefrågor, tyngre än arbetstagarens rätt att få röka under pauserna.

Slutresultat: tobaken kan kosta företaget pengar, liv och image!