MyFondia VirtuellaJuristen
12/17/2015 2:00:00 PM

Bolagsstyrning – att låna eller inte låna, det är frågan.

I denna andra del av min blogg om bolagsstyrning (den första hittar du här) tänkte jag ta upp vissa aspekter på låneförbudet enligt Aktiebolagslagen (2005:551), 21 kap. Det är helt enkelt, och utan att försköna saken, en förbaskat bökig och egentligen ganska ologisk reglering sett utifrån aktiebolagslagens grundprinciper. Icke desto mindre är det få aktiebolagsrättsliga frågor som enligt min erfarenhet lika ofta sätter myror i huvudet både på jurister, revisorer och företagsägare.

För er som har den stora oturen att inte syssla med aktiebolagsrätt till vardags: låneförbudet består av två delar som lite förenklat innebär att ett bolag inte får ge penninglån till vissa närstående och inte heller ge lån, förskott eller ställa säkerhet för lån med syfte att låntagaren ska förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i koncernen. Som alltid finns det givetvis undantag.

Regleringen tillkom på 70-talet och det är nog inte alltför djärvt att påstå att den i grund och botten är skattedriven eftersom det inte var så mycket ett kryphål som en elefantstig för en ägare att kunna låna pengar av sitt bolag istället för att ta ut lön och utdelning och skatta för dessa. Vettigt att försöka stävja i och för sig men knappast förenligt med associationsrättens grundtanke att aktieägarna till fullo disponerar över sitt bolag så länge det inte missgynnar eventuella borgenärer (dessa skyddas bl.a. av värdeöverföringsreglerna i 17 kap.).

Hursomhelst är det min erfarenhet att en reglering som är svårförenlig med grundprinciperna inom sitt rättsområde nästan alltid tenderar att bli både krånglig och ge upphov till knepiga gränsdragningsfrågor. T.ex. finns det beträffande låneförbudet ett undantag för att man ska kunna ge koncernbidrag uppåt i sin koncern, eftersom det vore omöjligt att förbjuda koncerninterna lån av den typen utan att skapa allvarliga problem i affärslivet. Alla känner dock kanske inte till att begreppet ”koncern” här endast avser bolag hemmahörande inom EU, dvs. man får inte låna ut pengar till ett amerikanskt moderbolag men det går bra till ett brittiskt sådant. Man kan, enligt min ödmjuka mening, med viss rätt fundera på hur sjutton man tänkt här?

En annan fråga jag fått anledning att fundera på ibland är när lånet ska anses lämnat. Bestämmelserna i ABL 21 kap. är ju väldigt tydliga beträffande vilka som inte får vara mottagare av lånet men det kan trots allt vara lika avgörande vid vilken tidpunkt det är fråga om. Tänk er situationen att bolaget undertecknar ett avtal om att låna ut pengar till en viss person som därefter -men innan lånet utbetalas - väljs till styrelseledamot i bolaget. Skulle det anses vara ett förbjudet lån, eller mer exakt – är den korrekta tidpunkten för bedömningen av vilka som ingår i den förbjudna kretsen vid ingåendet av låneavtalet eller vid tidpunkten för utbetalning? Avtalsrättsligt är utgångspunkten ganska klar men det finns argument både för och emot lämpligheten i båda synsätten när det gäller tillämpningen av låneförbudet. Högsta Domstolen avgjorde lyckligtvis frågan i mål T-3935-14 och konstaterade att avtalets ingående innebär att låneförpliktelsen blir juridiskt bindande, utbetalningstidpunkten är därför ointressant. Med andra ord skulle det alltså inte vara fråga om ett förbjudet lån i exemplet ovan.

Som vanligt skönt att veta vad man inte får göra… Nästa gång blir det några reflektioner om optionsprogram i utvecklingsbolag!