MyFondia VirtuellaJuristen
24 JANUARI 2017

Bolagsstyrning – om personligt ansvar för aktieägare, del II

I denna femte del av min blogg om bolagsstyrning och den första för 2017 (de första fyra delarna hittar du här) fortsätter jag temat om personligt ansvar för aktieägare som jag inledde i förra delen. Slutsatsen då var alltså för de av er som inte minns (men läs gärna min text igen) att drivandet av en verksamhet i aktiebolagsform utan att en adekvat kapitalbas i vissa fall kan leda till ett personligt ansvar för ägarna. Bortsett från de mer extrema situationer jag då resonerade kring finns ju förstås också de sedvanliga reglerna om kapitalbrist och likvidationsplikt i aktiebolagslagen, 25 kap. Dessa är avsedda att hantera det mer normala (men ack så sorgliga) förhållandet att en verksamhet helt enkelt går så dåligt att den inte kan drivas vidare utan att det blir alltför riskfyllt för borgenärerna. Avsikten från lagstiftarens sida är att framtvinga en kontrollerad avveckling innan bolaget hamnar i insolvens, obestånd och därmed konkurs vilket allt som oftast leder till att betydande värden går upp i rök eftersom värdet på en going concern oftast brukar vara betydligt större än summan av dess individuella delar.

Principerna som ligger till grund för regelverket i 25 kap. är desamma som uttryckts tidigare, dvs. personligt ansvar för bl.a. styrelse och ägare kan aktualiseras om det råder kapitalbrist i ett bolag eftersom det inte är acceptabelt att låta borgenärerna riskera att bli utan betalning när verksamheten går så pass dåligt – det skulle vara förödande för näringslivet. Emellertid erbjuds här en möjlighet att undvika personligt ansvar under förutsättning att man följer reglerna och agerar för att så kontrollerat som möjligt antingen rädda eller, om så inte är möjligt, likvidera bolaget. Reglerna tar i första hand sikte på styrelsen eftersom det är styrelsen som ansvarar för driften av bolagets verksamhet. Ägarna kan dock även de bli ansvariga om de trots att de har vetskap om att bolaget är likvidationspliktigt ändå deltar i beslut om att driva verksamheten vidare. I det stora flertalet små och medelstora företag föreligger dessutom oftast åtminstone en viss personidentifikation mellan ägare och styrelse.

Efter att många gånger ha agerat rådgivare till styrelser och management i problemtyngda bolag vet jag att reglerna om kapitalbrist och likvidationsplikt föga förvånande oftast upplevs som en tvångströja. Detta är särskilt tydligt i bolag som inte har någon från ägarkretsen oberoende styrelseledamot och är naturligtvis förståeligt ur ett psykologiskt perspektiv eftersom styrelsen och VD är (och måste vara) fullständigt engagerade i att rädda bolaget och dessutom djupt övertygade om att det ska vara möjligt. Krocken med verkligheten kan därmed när den väl kommer bli både chockartad och plågsam…

En reflektion från min sida är att det i nio fall av tio hade varit mycket bättre om styrelsen betraktat reglerna som ett slags väckarklocka och redan i tidigast tänkbara skede haft modet och styrkan att ta tag i strukturella problem och i den processen se regelverket som ett stöd istället för något att kämpa emot. Duktiga entreprenörer och företagare som triggas av stora affärsutmaningar måste lära sig att också se ett hot om tvångslikvidation som något som faktiskt kan visa sig vara bra för verksamheten på lång sikt eftersom det tvingar bolaget att fokusera på lönsamhet och affärsmodell. Även om han talade om lågkonjunkturer i allmänhet passar följande citat från Warren Buffet här också: 'Only when the tide goes out do you discover who's been swimming naked.'