MyFondia VirtuellaJuristen
6 SEPTEMBER 2016

Bolagsstyrning – om personligt ansvar för aktieägare

I denna fjärde del av min blogg om bolagsstyrning (de första tre hittar du här) tänkte jag resonera lite om personligt ansvar för aktieägare och dess implikationer. Som en kortfattad bakgrund till ämnet bör man känna till att avsikten med aktiebolaget som juridisk figur är att ägarna ska kunna satsa pengar i en affärsverksamhet utan risken att göra någon förlust utöver det investerade kapitalet – inget personligt ansvar för bolagets skulder med andra ord. Detta avspeglas i aktiebolagslagen 1 kap. 3 §. Därmed möjliggörs investering av riskkapital och aktiebolaget är därför utan överdrift det legala fundamentet för utvecklingen av det moderna näringslivet. En idé väl så snillrik som hjulet, ångmaskinen eller andra innovationer vi betraktar som rätt grundläggande för den sköna nya värld vi lever i.

Från den bärande principen att inget personligt ansvar för ett aktiebolags skulder kan utkrävas från ägarna har man dock över tiden gjort vissa undantag, ursprungligen huvudsakligen vid agerande i strid mot lag eftersom det faller sig naturligt att skyddet som aktiebolagsformen erbjuder enbart skyddar den som agerar enligt dess regler och övrig relevant lagstiftning, t.ex. lag om årsredovisning. Det är emellertid ganska lätt att tänka sig en situation där en eller flera ägare missbrukar skyddet mot personligt ansvar för att minimera sin egen risk utan att det är fråga om någon seriös affärsverksamhet.

Under senare år är ett av de mest uppmärksammade rättsfallen NJA 2014 sid. 877 där en rättsprocess hade bedrivits genom ett i övrigt tomt aktiebolag med det uppenbara syftet att ägarna inte skulle riskera att behöva betala motpartens rättegångskostnader m.m. vid en eventuell förlust men med bibehållen möjlighet att få del av de ekonomiska fördelarna vid framgång. Högsta domstolen konstaterade i fallet att det skulle leda till stötande konsekvenser om man upprätthöll principen om aktieägarnas frihet från betalningsansvar under sådana omständigheter vilket väl är ganska lätt att hålla med om...

Nyckelomständigheten i sammanhanget var dock inte att ett i övrigt tomt bolag bedrev en rättsprocess utan att den part som drabbades (dvs. den som vann den synbara Pyrrussegern mot det tomma bolaget) inte hade möjlighet att själv undvika att få en fordran gentemot bolaget. Annat än genom att förlora processen förstås vilket givetvis inte hade varit till mycken tröst. Den här typen av ”ofrivillig borgenär” intar enligt högsta domstolen en särställning när det gäller möjligheten att en aktieägare eller annan personligen skulle ansvara för en bolagsförpliktelse. Detta är logiskt eftersom den som frivilligt träder i förbindelse med bolaget rimligen måste acceptera att få skylla sig själv om det visar sig att bolaget saknar tillgångar för att betala sina skulder.

Vad bör man då som vettig företagare göra för att skydda sig mot att någon man gör affärer med driver sitt aktiebolag utan en adekvat kapitalbas? Först av allt bör man givetvis göra en kreditkontroll, är affären av en särskilt stor omfattning eller betydelse bör man dessutom kräva ett garantiåtagande eller en personlig borgen från ägaren.